Men jag ville bara säga att nu har jag ätit Gerimax i en vecka och jag kommer inte ihåg när jag senast mådde så här bra. Ni vet så där underligt glad när man bara inte kan sluta le, eller bara krama om när och kära och säga hur mycket man älskar dem. Så glad.
Fast egentligen, om jag ska vara ärlig, och det ska man väl, så är det så här glad jag var förr. Innan jag försökte jobba ihjäl mig. Jag var alltid så här glad förr. För kanske fem sex år sen. Före stress på jobbet som gjorde mig sjuk. Det var tre år sedan jag blev sjukskriven men jag var ju sjuk en lång tid innan jag tog de sista stegen in i väggen.
När jag tänker efter så har det skett små förändringar det senaste året. Jag kan lyssna på musik. Till och med andras musik. Till och med i bilen. Om ni inte har varit på andra sidan väggen så kanske ni inte förstår. Men jag var superöverkänslig mot alla intryck, för hjärnan klarade inte av att sålla bland intrycken så allt gick rakt in i hjärnan. Musik var därför inte alls att tänka på. Det lustiga är att överkänsligheten mot ljud kom säkert ett eller två år innan jag blev sjukskriven så det visar ju att det är en lång väg man vandrar på vägen mot väggen. Man borde kanske ha märkt nåt...
Min psykonåt (psykolog, psykoterapist, jag har ingen aning... nån på Feelgood iaf) förklarade så bra varför man inte klarade av alla intryck och varför man blev så utmattad. Det är ungefär så här.
Ni vet när man man kör bil och man liksom sitter i tankarna och helt plötsligt har man kört i flera kilometer utan att man varit medveten om det. Man kan bli lite orolig när man tänker på att nåt kanske skulle kunna ha hänt, man tror att man inte har varit uppmärksam men i själva verket är det autopiloten, det undermedvetna, som hjälpt till. Hjärnan har filtrerat alla intryck så att vi ska kunna sitta och fundera lite i lugn och ro, men om någonting hade hänt så hade hjärnan kopplat in.
Men när man har utmattningssyndrom så tappar man filtret, och alla intryck, ljud hörsel och lukter åker rakt in i hjärnans medvetna del. Eftersom man inte är van vid att bearbeta precis allt som sker runt omkring en, och eftersom man också försöker hantera en ofta ohanterbar stress så går det åt pipan. Man blir så så så trött och man orkar inte höra eller se mer än man behöver.
Därför är jag glad att jag nu kan lyssna på musik, till och med i bilen. (motorljud + musik = för mycket intryck när jag var sjuk). Jag är också glad att jag börjar känna mig gladare som person, även om det är för att jag tar ginseng. Även om jag får lite extra hjälp så betyder det att det inte hade varit så långt borta i alla fall. Jag är snart hel igen. Skål för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar