Alla helgons dag

Idag blir det en tripp till kyrkogården för att tända lite ljus för lilla pappa.

Det är alltid lite svårt att förklara för Lillkillen att min pappa är död när han ju har både mormor och morfar. Fast nu är han ju lite äldre så han kanske förstår mer än man tror. Jag tyckte det verkade så när vi pratade om det i morse när de körde mig till jobbet. Vi får se. Det är alltid så fint på kyrkogården på allahelgona när alla ljusen är tända så jag hoppas att han inte blir för skrämd. Jag har inte tagit med honom till graven på säkert ett och ett halvt år så jag tror inte alls att han kommer i håg det.

 

Det känns alltid lite vemodigt att tänka på att pappa inte finns. Särskilt måste jag säga när man tänker på att han aldrig har fått träffa Lillkillen. Mellan var fyra och Stora sex år när han dog av en hjärnblödning. Det är ju ändå tio år som har gått och under den tiden har ju barnens minnen bleknat förstås. Man kommer generellt inte ihåg alltför mycket från när man var såpass liten och att sedan komma ihåg en specifik person blir ju lite svårt. Det blir enskilda händelser snarare än hur en människa var som person. Ofta blir ju minnnena kopplade till fotografier eftersom fotografierna påminner om just enstaka händelser där man kan minnas tillbaka vad som hände just den dagen.

 

Pappa dog när han var 58 år. Alldeles för ungt förstås, men han hade haft problem med hälsan de senaste åren. Han fick diabetes och högt blodtryck och även om det var lättare att motivera att byta livsstil när man har doktorns order på det är det naturligtvis inte lätt. Kanske hade det varit lättare idag när man vet att det blir bättre för diabetesen om man tar bort kolhydrater, men det hade ingen hört talas om då. Jag tror att det gick lite upp och ner med att följa alla rekommendationer och det kan jag förstå. Min stora drivkraft att gå ner i vikt var i många år efter pappas död just hans sjukdom och det faktum att det är ärfligt och att jag hade i mångt och mycket samma livsstil. Tittar man tillbaka på de senaste tio åren så har kanske inte så mycket hänt just med vikten men jag äter i alla fall en mer hälsosam diet än vad jag gjorde för tio år sedan.

 

Sedan fastnade jag nog i ett enda stort måste under hela den här tiden, ungefär som min pappa måste ha haft under sin sista tid. Det underlättar aldrig, det vet jag. Nu känner jag mig ändå mer nöjd med mig själv som person och med min vikt än vad jag gjorde för tio år sen och jag har kanske en mer hälsosam syn på mat och behovet att gå ner i vikt. Det jag fokuserar på nu är vikten av att må bra. Inte att vara smal. Att må dåligt för att jag inte ser ut som jag kanske vill se ut har nu "förstört" tio år av mitt liv. Jag har inte gått ner något i vikt annat än temporärt och jag har straffat mig själv för att jag inte lyckas med mina mål. Och jag har mått dåligt, gått in i väggen och jag har gått upp i vikt. Hade jag mått bra, hade jag kunnat haft tio år av njutning under tiden jag har gått upp eller hur. Men det är slut nu. Vad som än händer så är det viktigaste att man mår bra.

Att vara lycklig och kunna njuta av vardagen. Fasen så mycket viktigare än att passa i rätt jeans.

 

Och vet ni vad jag har märkt. Att om man är glad så orkar man mer och man blir inte så destruktiv. Man lägger inte fällben på sig själv. Så vill jag leva.

Så jag vill tacka dig pappa, för att du, även om det tog ett tag, hjälpte mig att förstå att man måste leva här och nu och njuta av vardagen. Inte längta till morgondagen så hårt att nutiden mister sin betydelse. Jag har fårstått det nu. Kommer ihåg en gång när du sa till mig, jag kan ha varit tretton fjorton kanske och jag kommer inte alls ihåg vad jag hade gjort men du sa så förnuftigt

- Millan, du vet att man kan lära av andras misstag va? Man behöver inte göra alla själv....

Och det önskar jag att ni alla kan ta till er utav. Puss Pappa!!